Ur Festskrift till Esbo Sångkörs 125-årsjubileum 2017
Text: Ulla Lindberg
När Esbo Sångkör fyller 125 år våren 2017 har den vandrat en lång väg med sång. Viljan att fortsätta år efter år har funnits och nya röster har fortsatt när gamla har slutat. Det är egentligen en fantastisk prestation som visar sångens makt och människors behov att sjunga också på amatörnivå. Det har blivit möjligt på grund av att folk har ställt upp, dirigenter åtagit sig att leda och att folk med organisationsförmåga har grundat förbund som lett körerna in i större sammanhang.
Kören består i dag av ca 30 medlemmar samt dirigenten, director cantus Barbro Smeds, som också är ordförande för Finlands Svenska Körförbund. Den övar i Lagstads skola och det var även i Lagstad som kören grundades för 125 år sedan under namnet Esbo Allmogekör. Kören har haft flera olika namn, efter Esbo Allmogekör hette den Esbo Mellersta Sångkör, sedan Esbo Mellersta Sångförening r.f. och efter 1998 heter den Esbo Sångkör rf. Kören hör sedan 2002 direkt under Finlands svenska sång- och musikförbund.
Nationen vaknar
När förenings- och kulturlivet fick fart i Finland i slutet av 1800-talet ledde det också till att blandade körer grundades på landsbygden och i mindre städer. År 1891 hölls en sångfest i Ekenäs, vilken gav inspirationen till att grunda Esbo Allmogekör år 1892. Bland de första medlemmarna i kören som samlades i Lagstad, var ungdomar från gårdar i trakten, bland annat från Suna, Löfkulla, Teir, flickorna Forsberg från Morby och sångintresserade från andra delar av Esbo. Kören leddes först av lärarinnorna Mathilda Östberg och Hanna Hagbom. Den första stora sångfesten där kören deltog var i Åbo 1897. Under en lång tid ordnades sångfesterna av Svenska Folkskolans Vänner som ville medverka till bildning och kultur bland den svenska allmogen.
Decennierna kring år 1900 var en tid för det nationella uppvaknandet, folklorismen och hembygdsrörelsen. De blandade körerna började småningom uppträda i folkdräkt, man skapade också egna fanor och emblem. Man sjöng sånger av Runeberg och Topelius och repertoaren kom att bilda en romantisk musikstil med folkvisor och bruksmusik.
Förbjuden sångfest
Efter det kejserliga manifestet 1899 blev det svårt för föreningarna i Finland att verka då offentliga samlingar inte tilläts. Kören träffades i alla fall hos varandra under Jenny Weurlanders tid som körledare. På en ”förbjuden” sångfest i Sjundeå uppstod tanken att bilda ett nyländskt körförbund. År 1907, när det igen blev friare, hölls en lyckad sångfest i Helsingfors och samma år grundandes Nylands Svenska Musik- och Sångarförbund. Sångfesterna som hölls under ofärdsåren var händelser som samlade en stor publik.
Under åren 1910-20 fortsatte verksamheten under dirigenten Edward Hedman och nya lokala körer bildades i Gammelgård och Köklax. Men under inbördeskriget blev det ett avbrott. Körerna var opolitiska men sympatierna låg på de vitas sida och många deltog i försvarsarbetet.
Gemenskap mellan regionerna
När Finland blivit självständigt levde körlivet upp på nytt. Nu bildades Mellersta Nylands Sång- och Musikförbund (MNSMF) år 1922. Samma år var man med i Mariehamn på den åländska sångarstämman. Ålänningen och musikern Emil Johnsson anställdes som reselärare (ambulerande körledare) för de mellannyländska körerna och som förbundsdirigent.
Finlands svenska sång- och musikförbund som grundades 1929 ordnade stora sångfester vart fjärde eller vart femte år och då samlades körer från hela Svenskfinland. Det skapade en gemenskap mellan de svenska regionerna, bl.a. fick Esbokören en ”vänkör” i Pedersöre på 40-talet. De lokala förbunden brukade årligen hålla konserter på hemtrakten.
Under 20- och 30-talet var bonden Bernhard Juslin en ledande person som övade och organiserade kören. Att ta sig till övningarna var förr i tiden inte alltid lätt – man gick till fots, cyklade, åkte med häst och kärra eller släde om vintern. Till sångfesterna kunde man hyra en lastbil och alla satt på flaket – ännu på 50-talet. Men det var mödan värt. Författarinnan Ulla Olin, vars föräldrar Lennart och Gunni Olin sjöng i Gammelgårds sångkör, skriver i dikten "Sångkören":
Inte hade hon hörts så långt, ensam
Och inte hade hon vågat
I kören var hon med om att lyfta fram
Inte bara sig själv utan en ren glädje
Inte hade han träffat andra att prata med
Och berätta för under pauserna
Om inte också han hade övat och sjungit
Och gått med på att låta sången tysta mun
Styrkan i deras gemensamma sång
Lyfte dem nästan en tum över golvet
De kände sången flyta genom sin kropp
Från fästet i struphuvudet ända ut i
Handflatorna och fötterna, stagade
i det nyfernissade golvet
Ny fart efter kriget
Sedan kom krigsåren och körlivet låg nere, kören sjöng dock på de stupades begravningar i Esbo kyrka. När kriget var slut tog körlivet fart igen. Sångfesten i Ekenäs 1946 var en stor händelse för körfolket och man njöt av att det var fred.
Emil Johnsson fortsatte som förbundsdirigent och körens reselärare ända till 1977. Han var livlig, temperamentsfull och han hade varit körens ledare så länge att han nästan blev som en far. Han kom en gång i månaden och övade och dirigerade kören och ibland hade han fiolen med och spelade något stycke. När Mellersta Nyland var på sångfesten i Mariehamn bjöd han alla till sitt sommarhem på Dånö i norra Åland, vilket man uppskattade mycket. Från den här tiden härstammar seden att för medlemmar som fyllde jämna år sjunga ”När solen tänder sina strålar”.
En annan som betydde mycket för kören den tiden var lärarinnan Märtha Lindholm, som övade kören i Lagstad från 1937 till 1975. Hon var hemma från Sverige och gift med körens mångårige ordförande, läraren Alf Lindholm. Hon var en slags vicedirigent – Emil Johnsson finslipade sången när han kom och han dirigerade alltid kören vid konserter. Märtha Lindholm var behaglig och kunnig och man beundrade hennes svenska Vingåkersdräkt på sångfesterna. Kantorn i Esbo, kompositören Immanuel Sikström, var en givande kraft i körens verksamhet och medlem i kören. Han övade och dirigerade körens kyrkouppträdanden och kören sjöng hans sånger, bl.a. sjöng vi ofta hans ”Sommarnatt i skären”.
Samling i Lagstad
De olika lokala körerna, som hade bildats i Esbo, uppstod när det fanns tillräckligt många sångare och en sångledare i byn men de upphörde sedan när medlemsantalet sjönk och då anslöt man sig till Lagstadskören, som till slut blev den enda kören. Körer fanns under tidens lopp i Gammelgård, Köklax, Bemböle, Alberga och Kilo-Gröndal. Sångfester hölls på uf-husen Fallåker, Logen i Gröndal, Valhalla i Köklax, Thorstorp i Kilo och Carlberg i Gammelgård samt på Finns. Ett år hölls en sångfest i Morby på en plats som hade varit en urgammal festplats. Med medlemmars och lokala krafters hjälp byggdes sångarestrader som utsmyckades med björkar och girlander av granris.
När Martha Lindholm slutade 1975 tog Gretel Suvanto vid. Emil Johnsson fortsatte ännu ett par år men efter honom upphörde systemet med att förbundsdirigenten ambulerade mellan de olika mellannyländska körerna. Gretel Suvanto blev körens och också förbundets nya dirigent.
Vid samma tid gjordes ett avtal med Medborgarinstitutet i Esbo och kören har härefter verkat i Arbis regi. Gretel Suvanto var ambitiös och kunnig och införde nya sånger och tonbildning. En tid var körens medlemsantal lågt - den stora förvandlingen av Esbo hade börjat och människor hade fått en ny livsstil med TV och andra intressen. Men sedan började medlemsantalet igen stiga.
Efter Gretel Suvanto var mus.stud. Markus Malmgren körens ledare en termin våren 1990, men samma år på hösten började Sirpa Lilius leda kören, vilket hon gjorde till 1998. Också hon var mycket omtyckt. Under hennes tid började kören öva in Charles Gounods ”Messe brève”, som kören sedan sjungit många gånger. Efter henne kom holländaren och organisten Marcel Punt som studerade vid Sibelius-Akademin. Kören fick lite upplysa den unge mannen i dirigerandet av en gammal Esbokör – och det gick mycket bra.
Sångfest på hemmaplan
I juni 2001 hölls sång- och musikfesten ”Tjo” i Hagalund i Esbo. Året innan hade det planerats inför festen till vilken man väntade några tusen sångare från hela Svenskfinland. Esbo Sångkör hade ansvaret för bespisningen. Det blev en fin fest med beställningsverket ”Finlandssvensk rapsodi” av Markus Fagerudd och festtal av Märta Tikkanen.
Samma år fick kören en ny dirigent i Guido Kriik, en mångsidig musiker och före detta medlem i den estniska ensemblen Hortus Musicus. Det var roliga år och litet av en kulturkrock mellan estniskt, finskt och finlandssvenskt. Med honom åkte vi till Tallinn och sjöng i den svenska Mikaelskyrkan. När Guido Kriik flyttade norrut 2003 blev vi utan dirigent, men den erfarna förbundsdirigenten Barbro Smeds kom till vår räddning. Vårkonserten ”Vår i luften” blev den första i en lång rad av vårkonserter på Lagstad hembygdsgård.
Nästa stora sångfest hölls i Vasa 2006 och följande år åkte kören igen till Tallinn och sjöng i Mikaelskyrkan. År 2008 blev det en resa till Mariehamn där vi sjöng tillsammans med Cantilenakören. På våren 2010 åkte vi till Bornholm på en körfestival. Sedan kom sång och musikfesten ”Ta i ton” i Åbo i juni 2011, och den var en av de varmaste sångfesterna i mannaminne.
På hösten 2012 gjorde kören en längre resa till Italien, Montecatini Terme, där vi deltog i en lyckad körfestival och fick tillfälle att sjunga i en kyrka i Florens. De följande åren gjordes inga körresor, men sommaren 2016 hölls den stora sångfesten i Karleby och på hösten fick vi besök av den franska kören Ja Cool Chœur från Montpellier. Det blev en lyckad samkonsert och sits i Nya Paviljongen i Grankulla, och vi blev inbjudna att komma på svarsvisit.
Energi, humor och kunnig ledning
Kören har årligen hållit vår- och julkonserter, sjungit på ålderdomshem, deltagit i högmässan och sjungit på Kulturen vid ån. Den har flera gånger samarbetat med Nordsjö Sångkör, Kyrkslätts Manskör samt Furorna. Till körens sammanhållning och trivsel bidrog körlägren som flera somrar å rad hölls hos Calle Lindqvist på hans sommarställe i Bromarv. Lägren kombinerades ofta med uppträdanden i Tenala och Bromarv. Samma funktion har också de glada julfesterna haft hemma hos Marianne ”Pippe” Siik.
Kören är i dag livskraftig. Det har betytt mycket att vi så länge har haft Barbro Smeds som dirigent. Tack vare henne har kören gått framåt och hennes energi, humor och kunniga ledning har gett oss nya krafter varje onsdagskväll. Kören har i tiden sjungit för hem och fosterland, sjungit nya sånger och följt med sin tid. Nu sjunger vi också för att det är bra för kropp och själ.
- - - - - - -
På bilden Esbo Allmogekör 1896–1897.